Den amerikanske dirigenten Kent Nagano är tillbaka i Göteborg. Och kvällens konsert inleds med Anton Weberns första publicerade verk – hans opus 1 – ”Passacaglia” från 1908.
Webern befinner sig här fortfarande i senromantiken, med influenser från Mahler och Wagner, även om man i de starka utbrotten anar vart han och den moderna klassiska musiken är på väg. Musiken är spännande och tilltalande, omväxlande romantisk och modern. Och Kent Nagano gör en smakfull tolkning utan att hålla tillbaka.
En intressant detalj denna kväll är att Göteborgs symfoniker också har en annan uppställning än vad de brukar ha. Kontrabasarna sitter längst fram till vänster i stället för längst till höger, cellisterna i mitten i stället för precis till höger om dirigenten.
Göteborgs symfoniker sitter faktiskt som man brukade göra innan det så kallade ”Stokowski shift” som inträffade för ungefär hundra år sedan. Skiftet innebar att man ställde upp stråket från ljust till mörkt, från vänster till höger. Dessförinnan hade man i stället föredragit att ha första- och andravioliner mitt emot varandra för att bättre kunna utföra olika eko- och fråga/svar-effekter.
Det är också för den gamla uppställningen som Mahler och Schubert komponerade. Det märks kanske inte så mycket i Mahlers ”Rückertsånger” som följer efter Webern i programmet. Det behövs en hel orkester för att framföra sångerna, men det varierar hur många instrument som spelar samtidigt. Det blir mer små färgtussar som snyggt lyfter fram mezzosopranen Katarina Karnéus som gör en varm och fin insats som solist.
Mer märks ommöbleringen i Schuberts sista fullbordade symfoni, den nionde, eller den stora C-dursymfonin som den ofta kallas (då det finns en del missförstånd och olika teorier om hur man egentligen ska numrera hans sista symfonier). Den stora C-dur-symfonin är ovanligt lång för sin tid, nästan en timme. Men Göteborgs symfonikers framträdande under ledning av Kent Nagano har en lätt och rapp karaktär som får tiden att känns kort.
Den äldre möbleringen förlorar lite i kropp, men vinner i stora melodier och skimrande violinstämmor. Dock tycker jag att framförandet snubblar lite i de snabba dynamiska skiftena, som symfonin är full av, mellan väldigt starkt och väldigt svagt.
Man vinner något, förlorar något annat. Det är kanske en otidsenlig åsikt, men jag saknar ändå ett större djup.
