Det är sällsamt lockande att få en inblick i slutna grupper. Religiösa grupperingar, organisationer, sociala grupper som man själv inte tillhör. Eller varför inte helt vanliga familjer: så länge man själv står utanför finns det utrymme för fantasier.
Där är böcker oslagbara, som titthål in till andra människors liv, andra världar. Och deckaren använder ofta just de slutna sällskapen som suggestiva, skrämmande inslag. Linda Castillo berättar om amishfolket som lever vid sidan om det vanliga samhället i Ohio, och vänder skickligt på den vanliga bilden om hur ondskan bara finns i det avvikande.
Magnus Jonsson låter i ”Mörkt paradis” en skenbart öppen och inbjudande kursgård vara betydligt mer sluten än det från början verkar, men komplicerar bilden på flera sätt. Anna Jansson belyser i ”Dödens snabba vingar” utanförskapet från ett helt annat håll, i tryggt vardagliga små grupper som stänger dörren om sig. Är det alltid fel? Ska alla alltid få vara med?
Stacy Willingham, å sin sida, skriver om hur utanförskapet smittar av sig även på anhöriga i ”En gnista i mörkret”, där en dömd mördares barn fortfarande tjugo år efteråt kämpar med skulden.
Krönikören Marcus Dunberg, som nu debuterar med thrillern ”Skuggland”, berättar om överklassens sätt att stöta ut alla som inte hör till. Han skrev en krönika i Svenska Dagbladets helgbilaga Perfect Guide för ett tag sen, där han beskrev hur stort intresse vi alla har för pengar. ”Ingen skulle bry sig om ’The White Lotus’ utspelade sig på ett vandrarhem och handlade om fattiga människors lustar och otrohetsaffärer.”
Jag tror att han har fel, men det hindrade mig inte från att sträckläsa ”Skuggland”. Den handlade ju om något betydligt viktigare än pengar: om grupptillhörighet, orättvisor och utanförskap. Uppräkningarna av överklassdetaljerna förstärkte utanförkänslan, för som Marcus Dunberg skrev, överklassen talar aldrig om pengar.
Och så talade boken nästan bara om pengar. Tydligare kan nog inte utanförskap gestaltas.
Linda Castillo
”Bruten tystnad”
Övers. Sofi Rydell, Polaris, 339 s
Det finns många olika sätt att skildra avvikande grupper i samhället, och i deckaren är det vanligast att beskriva hur farliga de kan vara. Med all rätt: det har funnits åtskilliga otäcka sekter.
Men amishbefolkningen i Ohio är en religiös gruppering av många i USA, en som syns ovanligt tydligt genom att klä sig gammalmodigt och vägra att använda modern teknik. De färdas med häst och vagn, bor för sig själva och blandar inte gärna in polisen.
Hur berättar man om dem? Linda Castillo gör det genom sin polis Kate Burkholder, som själv har vuxit upp inom amish men övergett deras tro. Det har inte gjort henne hatisk, tvärtom ser hon och uppskattar mycket inom kulturen där alla tar hand om varandra och försöker leva ett gott kristet liv.
Serien har hunnit till tredje delen i den svenska utgivningen (på amerikanska har det kommit ut fjorton), och serien är ojämn. Första boken, ”Tvingad till tystnad”, var en bra seriemördardeckare, medan den andra, ”Bön om tystnad”, var mindre lyckad.
Ändå kastade jag mig över ”Bruten tystnad” (hon släppte tystnads-temat i titlarna sen, som tur var). Tre vuxna hittas döda i en gödselgrop på en bondgård. En olycka på grund av livsfarliga gödselångor? Ja, det verkar ju så, men Kate Burkholder blir ändå tillkallad. Hon har huvudet fullt av den senaste tidens obehagliga hatbrott mot amishbefolkningen: äggkastningen mot en vagn, en kvinna som blivit trakasserad, en sönderslagen brevlåda. Är detta ytterligare ett?
Och just där blir ”Bruten tystnad” något mer än en vanlig deckare. Brottsutredningarna är grunden i intrigen, och givetvis visar det sig att de tre i gödselgropen inte har hamnat där av en slump. Men det som stannar kvar när spänningen har släppt är kulturerna som krockar, och samhällets sätt att hantera olika kulturer och trosriktningar.
Stacy Willingham
”En gnista i mörkret”
Övers. Svante Skoglund, Modernista, 336 s
Telefonen ringer hos psykologen Chloe Davis i Baton Rouge, Louisiana. Mannen i luren presenterar sig som reporter på New York Times, och vill intervjua henne med anledning av att det snart är tjugo år sedan Chloes pappa dömdes för morden på sex unga flickor. Då var Chloe tolv år.
Nu ska hon snart gifta sig med Patrick, och trodde att hon äntligen lämnat barndomens fasor bakom sig. Även om en del rädslor har blivit en del av hennes liv. Men plötsligt börjar unga flickor försvinna igen, och alla minnen kommer tillbaka.
Chloe måste förstås ompröva sin bild av vad som har hänt och misstänker precis alla, inklusive sin blivande make och sin bror. Hon är inte heller helt trovärdig själv. Stacy Willingham använder även Louisianas mörka träskmarker som en oroande spegling av Chloes dunkla förflutna, och resultatet är en riktigt ruskig amerikansk sydstatsthriller.
Marcus Dunberg
”Skuggland”
Bokfabriken, 348 s
En spänningsroman som påminner om Jan Guillous klassiker ”Ondskan”. Elvaårige Daniel går i överklasskolan Lyceum trots att han inte är rik, utan bara mycket intelligent. Självklart blir han mobbad av den obehaglige Lucas som får med sig alla klasskamraterna utom Elliot, som är son till skolans grundare.
Debutanten Marcus Dunberg berättar den arketypiska intrigen skickligt och medryckande, med en imponerande känsla för alla nyanser i överklasslivet. Hur agerar föräldrar och skolpersonal runt barnens konflikter? Vad väljer de att se, och vad låtsas de inte om?
Givetvis speglas klasskillnaderna genom föräldrarnas beteende, och Marcus Dunberg radar upp klassmarkörer: här finns den äkta överklassen, de obehagliga uppkomlingarna och de hjälplösa fattiga. Nåja, relativt fattiga: det är fortfarande bostadsrätt i innerstan som gäller.
Magnus Jonsson
”Mörkt paradis”
Forum, 565 s
En ung olycklig kvinna, Astrid, bestämmer sig för att gå några kurser på Skedvik, en kursgård inriktad på personlig utveckling. Men hennes mamma, polisen Louise, blir orolig efter ett tag: varför är det så svårt att få kontakt med Astrid? Har hon hamnat i någon form av sekt?
Samtidigt letar Louise och hennes kollega Erik efter krypteringsexperten Linn Ståhl, som fastnat i missbruk efter deras tidigare samarbete.
Det blir spännande action i en elegant flätad intrig som omfattar både gängkriminalitet och moderna sekter, men det blir, som i många av de samtida spänningsromanerna, alldeles för långrandigt.
”Mörkt paradis” är första boken i den nya serien ”Anarkisten” av Magnus Jonsson. Men referenserna är många till den tidigare ”Hatet”-trilogin, och har man inte läst den är det stundtals svårt att förstå huvudpersonerna.
Anna Jansson
”Dödens snabba vingar”
Norstedts, 368 s
Visby är en stad full av arkeologiska fynd, och i Anna Janssons tjugofjärde (!) deckare om polisen Maria Wern handlar det mycket om de medeltida vattentunnlarna under staden. När en arkeolog som ägnat sig åt att kartlägga tunnlarna hittas död ovan jord letar polisen som vanligt i hennes närmaste relationer: hur har hennes förhållande till särbon sett ut? Till arbetskamraterna? Man letar i det som är synligt, men det finns också andra, mer skugglika relationer både bland arkeologerna och poliserna.
Det är en ovanligt skräckinjagande intrig, förstås, men möjligen har Anna Jansson litat för mycket på de suggestiva inslagen med de klaustrofobiska tunnnlarna. Det blir lite för fyrkantigt upplagt, med tydliga anvisningar om vem som lyssnar och vem som inte märker vad som pågår, och för ensidiga personbeskrivningar.
