Förra veckan återvände ”Masked singer” till TV4 och lockade miljonpublik direkt. Måns Zelmerlöw gissade då rätt på att det var den före detta simhopperskan Anna Lindberg som dolde sig under masken.
Den här gången var det ingen som lyckades pricka rätt på Nallen, även om Felix Herngren vid ett tillfälle sade korrekt namn men sedan fastnade för Börje Salming.
– Ja herregud, det är ju inte klokt, Börje Salming ..? Ibland undrar man verkligen hur det ser ut i Felix Herngrens hjärna. Han som är så intelligent. Hur kan jag låta som Börje Salming, skrattar Marianne Mörck.
För det var alltså hon som gömde sig därunder, inte den gamle ärrade NHL-kämpen från Kiruna. Och inte heller Malena Ernman, Stefan Holm, Skansen-Jonas eller Suzanne Reuter som den vilt svingande panelen chansade på.
Marianne Mörck: ”Jag tittar aldrig på mig själv”
När GP når Marianne Mörck är hon ute och kör bil, på väg från en kollationering för en tv-serie till en reklamfilmsinspelning för Willys, och hon har ”så mycket att göra” att hon inte ens såg sig själv uppträda i ”Masked singer” på fredagskvällen.
– Nej nej, är du tokig? Jag tittar aldrig på mig själv. Dessutom har jag ingen tv så det blir svårt.
Däremot stämmer det som hon sade i TV4 efter att ha tvingats lämna tävlingen, att det var fantastiskt roligt och helt galet att vara med i ”Masked singer”.
– Det var jättekul och det är ju bara att köra! Snart ligger man där med näsan i vädret. Det var jobbigt att sjunga inuti det där tre ton tunga huvudet, och vi äldre deltagare åker alltid ut först, men nallen var väldigt söt, det måste jag säga. Alldeles bedårande!
Däremot har Marianne Mörck vissa synpunkter på den låt som produktionen valde åt henne. ”It’s a hard-knock life” är lite svårsjungen, även om hon tolkade versionen från musikalen ”Annie” och inte Jay Z:s hiohop-variant från 90-talet.
– De där barnkörerna alltså, det är bökigt att behöva sjunga så högt.
Och sedan fick du tolka ”Personal Jesus”. Antar att det inte heller var ditt val?
– Jodå, den bestämde jag allt själv. ”Personal Jesus” är Depeche Modes klart bästa låt.
Du är ett Depeche-fan alltså?
– Oh ja, de gungar så fint de där melodierna.
