En rökig, illegal spelklubb i en källare. En stressad, svettig man som inte får upp rätt kort och snart gapar tomt i panik.
Det finns många sätt att närma sig SVT:s nya storsatsning ”Taelgia” – ett samtidsdrama om kriminalitetens väsen i Sveriges utsatta områden och de som drabbas av den – men seriens anslag är perfekt. För när pappan som har spelat bort lägenheten och livsmedelsbutiken han byggt upp förlorar allt och familjen får flytta till det kriminella miljonprogramsområdet Ronna, då fångar det den skräck som för många faktiskt finns i Håkan Hellströms poetiska rader om att parkbänken aldrig är långt borta.Att det i dagens Sverige har en avgörande betydelse för dina barns framtid och överlevnad om de växer upp i Ronna eller en bättre del av Södertälje är nämligen en sorglig sanning. Och det alldeles särskilt om man är invandrare och redan behöver arbeta dubbelt så hårt som sin nästa för att lyckas.Om det låter som att ”Taelgia” – ett tidigt namn på Södertälje – är en blandning av ”Snabba cash”-serien och ”Tunna blå linjen” så är du inte fel ute.
När den spelmissbrukande mannens familj några scener därpå flyttar in i en skitig och trång lägenhet går dramamotorn således redan på alla cylindrar och vi, som undrar hur vi själva skulle agera i det läget, är effektivt indragna. Då har vi även fått bekanta oss med Sibel (Sara Shirpey), snart Ronnas första syrianska polis, samt de äldre gangsters som kontrollerar området och utmäter spelskulden.
Om det låter som att ”Taelgia” – ett tidigt namn på Södertälje – är en blandning av ”Snabba cash”-serien och ”Tunna blå linjen” så är du inte fel ute. Här finns ”springisarna” längst ner i den kriminella hierarkin och intriger på den lokala polisstationen där äldre vita män betraktar Sibel som inkvoterad.
”Taelgia”, som här recenseras utifrån de första två avsnitt som gjordes tillgängliga för kritiker, lassar inledningsvis upp en mängd intrigtrådar. Den kan därför utvecklas mot både överlastad snaskig krimisåpa och ett skarpt socialt drama, ruggigt som en svetslåga.Men att serien siktar mot det senare syns på betryggande vis. När en pårökt kille får en dyr märkesjacka som blivit för liten för gangsterkompisen finns det inget flashigt över det hela. Om Netflix ”Snabba cash” stundtals ser beklagligt mycket ut som en modeshow i miljonprogramskulvertar är det här bara pissgult och sjavigt. Tankarna går till höghusen som Sebbe ville spränga i Babak Najafis film med samma namn.
”Taelgia” blir nog inte den sista dramatiseringen av en verklighet som långt ifrån är isolerad till Ronna och kommer prägla minst en generation som växer upp i dessa områden.
Och redan tidigt ser man det ess regissören Jens Östberg (som även skrivit manus) har i sin huvudperson Gabriel, son till spelmissbrukaren. Den unga debutanten John Hanna ger den mopedmeckande tonåringen en späd, blyg naivitet, men med alla möjligheter att bli något helt annat.
När Gabriel dras in under den psykotiske Kalasjnikovskjutande Markos (Jonay Pineda Skallak) vingar står det och väger mellan det hem som mamman försöker hålla ihop trots flytten – där skötsamma systern Magda (Ranja Jan Barvary) spelar basket för elitlaget Taelgia – och det mörker som präglar Ronnas gator med dödsskjutningar, utpressade småföretagare och gängrekrytering. Den utvecklingen ska bli lika intressant att följa som Hannas vidare karriär.
”Taelgia” blir nog inte den sista dramatiseringen av en verklighet som långt ifrån är isolerad till Ronna och kommer prägla minst en generation som växer upp i dessa områden. Att skildra det utan romantisering, att empatiskt visa vad det betyder för dem som tvingas leva mitt i detta – och för samhället – och att göra det utan pekpinnar är lika styvt som nödvändigt.
