Att Pia Sundhage som nytillträdd förbundskapten för Sverige valde att skola om henne från mittfältare till mittback blev avgörande för Nilla Fischers karriär.
När DN intervjuade henne inför Champions League-finalen 2014 sade hon själv att positionsbytet var det som gjort att hon kunnat ta klivet från damallsvenskan till tyska storklubben Wolfsburg och den yttersta världseliten:
– Att Pia Sundhage satsade på mig som mittback. Jag är tveksam till att jag varit där jag är i dag, med det självförtroende jag har, utan insatsen i EM (2013).
Ett decennium har snart passerat sedan dess. Nilla Fischer har lagt fotbollsskorna på hyllan.
Tacksamheten för dörrarna som Sundhages taktiska drag öppnade finns kvar, men Fischer har enligt egen utsago kommit till nya insikter kring den svenska fotbollsikonens fem år som förbundskapten.
I den nya boken ”Jag sa inte ens hälften”, skriven tillsammans med Expressen-journalisten Anna Friberg (Bazar förlag), beskriver Fischer en ledarstil som gick ut på att höja upp och särbehandla vissa utvalda stjärnor – och öppet förminska andra.
Fischer ska hela tiden ha tillhört ”stjärnorna” och fått mycket förtroende och beröm av förbundskaptenen.
”Men någonstans skaver det ändå hur hon under sina år har behandlat de spelare som åkt ut och in i startelvan, de som mest suttit på bänken. Samtidigt som jag heller aldrig har sagt ifrån”, skriver hon i boken.
Under en flygresa mellan Winnipeg och Edmonton under VM i Kanada 2015 upplevde Nilla Fischer att Pia Sundhage på ett raljant sätt poängterade att det var viktigare att spelarna i startelvan satt bekvämt än avbytarna, som Fischers mittbackskollega Emma Berglund.
”Emma, dig skiter jag i”, skriver Fischer att Sundhage ska ha sagt och fyller själv i:
”Om det är ett skämt så är det ett fruktansvärt dåligt skämt och bara elakt. Men jag säger ingenting och ingen annan gör det heller.”
DN har varit i kontakt med Pia Sundhage som själv inte har läst boken, men som inte känner igen sig i de händelser som beskrivs i boken.
– Den generella kommentaren är att jag inte har några kommentarer. Det andra är att det här är Nilla Fischers sanning. Har hon upplevt det så är det ju så, säger Sundhage till DN.
– Men jag vet inte vad jag ska säga. Det är hennes sätt att se på saker och ting. Jag förstår att hon skriver att hon inte sa någonting för jag uppfattade varken laget eller Nilla Fischer specifikt på det sättet som du beskriver att hon skriver om i boken.
Jag var en av favoriterna. Jag fick jättemycket beröm och fick alltid spela och hela den biten
Även matchanalyser och taktikgenomgångar ska ha präglats av att ”stjärnorna” skulle lyftas av övriga spelare i truppen på ett sätt som gjorde Nilla Fischer illa till mods. Ångern över att inte ha sagt ifrån tydligare går som en röd tråd genom boken.
– Jag var en av favoriterna. Jag fick jättemycket beröm och fick alltid spela och hela den biten. Det var inte en ”issue” för mig som fotbollsspelare att ha henne som förbundskapten, säger Fischer inför boksläppet.
Det här är kritik som inte framkommit tidigare. Varför ville du ha med det här i boken?
– Det handlar om mig och mina upplevelser. De åren, 2013 till 2018–19, var min ”primetime” som fotbollsspelare. Det var mycket som hände under den tiden. Både för mig privat och fotbollsmässigt. Därför kändes det naturligt att vara med.
– Jag tycker också att det är intressant med ledarskap, hur det kan påverka och stärka gruppen eller individen.
Känner du att det här påverkade er prestation i landslaget?
– Vi vann ett OS-silver, ett EM-brons. Sedan har vi alltid varit ett landslag som kan gå väldigt bra i ett mästerskap och sedan går det inte så bra i nästa. Om vi hade varit bättre eller inte med ett annat ledarskap det är helt omöjligt att svara på. Men det är klart att det var något som vi fick hantera i gruppen.
Är det här din bild av hur det var, eller känner du att det finns en samstämmig bild bland er som var med?
– Jag kan inte prata för de andra. Det här är min bok och min bild.
I boken finns beskrivningar av en inte helt igenom professionell miljö där Nilla Fischer uppfattat det som att Pia Sundhage tillsammans med assisterande förbundskaptenen Lilie Persson och andra i ledarteamet festat under mästerskap och haft innehållsfattiga taktikgenomgångar.
Pia Sundhage ska också ha ifrågasatt Fischers inställning till landslaget när hon bett om ledigt från en samling för att kunna följa med sin fru under en IVF-behandling.
– Det där, ska jag säga, känner jag inte igen. Jag har gett henne ledigt för hennes privata saker, saker som har varit viktiga för henne, säger Sundhage som motsätter sig bilden av att hon inte skulle haft förståelse för familjesituationen.
– Jag har alltså varit förbundskapten i USA där jag under en landslagssamling har haft fem barn till spelare med. Jag vet hur viktigt det är med familj så det där känner jag inte igen alls.
Min känsla är att det inte är vi som har varit prio
Nilla Fischer står fast vid att Sundhage uttryckt sig så som det återges i boken.
– Det är det verkligen min upplevelse och min uppfattning, att hon sa det på det sättet är jag verkligen säker på, säger hon.
– Sen att hon uppfattade det på ett annat sätt, det har jag har inga problem med. Det är inte förvånande att två personer som har pratat eller varit med om saker inte har samma uppfattning om det.
Under sin karriär har Nilla Fischer ofta tagit en tydlig ställning i frågor som rör annat än fotboll, som jämställdhet. I boken beskriver hon en känsla av att den högsta ledningen i Svenska fotbollförbundet – med generalsekreteraren Håkan Sjöstrand och tidigare ordföranden Karl-Erik Nilsson i spetsen – sett herrfotbollen och herrlandslaget som viktigare än damerna.
– Min känsla är att det inte är vi som har varit prio, säger Fischer som ofta upplevt en mästrande och förminskande ton från den högsta förbundsledningen.
– Det har också att göra med alla förhandlingar som vi har suttit i och liknande.
Framför allt Håkan Sjöstrand får kritik av Fischer som menar att generalsekreteraren till och med ska ha spridit lögner om det landslagsavtal som slöts 2017 efter segdragna förhandlingar där damlandslagsspelarna till slut hotade att bojkotta Fotbollsgalan.
– Jag trodde att han (Håkan Sjöstrand) var vår man, men det var inte den känslan jag fick sedan efter X antal år.
Håkan Sjöstrand reagerar mot påståendet att han ska ha ljugit.
”Det har jag inte gjort och det känns som en hård anklagelse. Förhandlingen som det hänvisas till ledde till att spelarna fick högre ersättning än vad de slutligen begärde, det har jag sagt och det är fakta”, skriver han i ett mejlsvar till DN.
Han beklagar Nilla Fischers känsla att förbundsledningen inte velat damfotbollens bästa. På den raka frågan om han värderar herrfotboll högre än damfotboll svarar han nej.
”Absolut inte, men vi har en utmaning med att ’marknaden’ fortfarande värderar damfotbollen lägre än herrfotbollen. Bilden av att jag inte jobbat för damspelarnas förutsättningar och förmåner delar jag inte. Vi har över tid skapat jämställda avtal och lika förutsättningar sett till ledare, resor, boende med mera, vilket inte var på plats när jag började mitt uppdrag”, skriver han och lyfter fram att seniorlandslagen nu får exakt samma ersättning och att det satsat resurser på att få ökad publik till damlandslagets matcher.
”Och att satsa på damfotboll handlar inte enbart om att satsa på de som just nu tillhör en landslagstrupp utan även på framtidens landslagsspelare och alla de som aldrig kommer nå landslagsklass men som också ska få vara med och spela utifrån sina villkor och förutsättningar.”
Under våren har Nilla Fischer inlett studier på Polishögskolan med sikte på en ny, civil karriär. I sommar väntar det första sommarlovet på evigheter där hon kommer kunna vara ledig tillsammans med familjen, utan att ta hänsyn till försäsongsträning eller mästerskap.
VM i Australien och Nya Zeeland kommer hon att följa från tv-soffan.
I boken beskriver hon också sin upplevelse många av de fajter som damfotbollen behövt ta för att få finnas till. Som när alla spelare i samtliga lag under VM i Tyskland 2011, på begäran av Internationella fotbollsförbundet Fifa, tvingades blotta könet för lagets sjukgymnast för att ”bevisa” att de var kvinnor.
Att innehållet i boken, bland annat delarna om ledarskap, kan komma att väcka reaktioner är hon beredd på.
– Det är jag ju också ganska van vid. Några kommer tycka det är jättebra och några kommer säkert inte hålla med.
– Jag står för den jag är och står för det jag tycker och tänker. Det hade varit en lugnare känsla i mig om jag bara skrivit en bok som handlade om matcherna eller min karriär på det sättet. Men jag vill också visa på att det finns olika typer av ledarskap. Att du går igenom olika perioder i livet som idrottare och du måste hantera det. Och jag vill också få folk att tänka på hur du arbetar i en grupp. Att det finns saker du måste göra, att du kan stötta, och att det finns saker du behöver göra för att må bra och prestera.
