Den nya svenska immigrationslagen är tydlig: stoppa det automatiska familjeprestationssystemet. Om en familj beviljas asyl ska dess barn integreras så snart som möjligt. De som inte gör det går från stekpannan i elden: barnen överlämnas till staten, föräldrarna utvisas. En praxis som inte uttryckligen skrevs in i lagen, men som motsvarar dess genomförande av socialtjänsten och byråkratin. Dessa sociala tjänster har privatiserats och tjänar pengar på varje barn som anförtros. Föräldrar däremot, tills de har lärt sig språket, är bara kostnader. Så släpp dem.
Det verkar omöjligt, och ändå sker det bara några kilometer från oss, i det högciviliserade Skandinavien, med Europeiska kommissionens oförklarliga tolerans – och med en nationell press som pendlar mellan att undanhålla all information i ämnet, att uttrycka oro över ökningen av brott (som utlänningar får skulden för), förnekar de nya omänskliga sedvänjorna och hävdar att det bara är falska nyheter som kommer från den muslimska fundamentalismens propaganda.
För att berätta de fasansfulla historierna om dussintals svenska familjer (ja, för lagen berör dem också, särskilt i skikten av fördrivna och handikappade) så finns det bara en liten NGO i Göteborg, Mina Rättigheter, som efter lyckas få ut några hundra förbryllade och rasande svenskar på gatan, attackeras nu av alla: regeringspartierna och muslimska extremister. De förra för att de försvarar LVU och dess tillämpning. Det senare eftersom de bara försvarar muslimska offers intressen. Den största delen av offren är dock människor från olika religioner som flytt kriget i Syrien, tillfälligt värdar i Skandinavien och sedan skickats hem utan sina barn. Det här är oacceptabelt.
Det Sverige vi hoppades skulle glömmas
Rashatets historia är lika gammal som mänskligheten, som börjar med familjefejder, parochialism mellan närliggande byar och rädsla för allt främmande. Under de senaste två århundradena, efter de djupgående omvandlingar som den franska upplysningen, den industriella revolutionen, slutet på kolonialismen och andra världskrigets chocker åstadkom, har politikens inställning till “utlänningen” förändrats mycket. Utlänningen har blivit en värdefull tillgång för tillväxten av industriella ekonomier och för stödet av välfärdspolitik som kräver ett ökande antal skattebetalare i områden där födelsetalen har sjunkit i decennier.
Det återstår enstaka händelser, främlingsfientliga rörelser, interreligiöst hat, som tidigare främst riktade sig mot judar och som nu drabbar muslimer, särskilt på grund av den intoleranta och våldsamma attityden hos någon muslimsk länder gentemot troende från andra religioner. Det som återstår är de oregelbundna vågorna av extrema högerpartier och den mest reaktionära populismen, som är ett växande problem i takt med att minnet av förintelsen och fasorna från tyska koncentrationsläger och sovjetiska gulag bleknar i takt med att de som personligen upplevt dem dör.
I dag utspelas kampen för mångkultur mellan nödsituationen av den kontinuerliga tillväxten av asylsökande från ett ständigt ökande antal geografiska områden och å andra sidan regeringarnas förmåga att genomföra effektiva integrationsprojekt. Ett område där Sverige har undervisat i decennier. Men även här förändras saker snabbt: det är inte bara regeringen som ger vika, på grund av den växande folkliga samsynen för högern, utan samhället som helhet, särskilt i mindre tätbefolkade områden, och byråkratin: den senare, överväldigad med siffrorna, kan inte längre utföra uppgiften att följa med integrationen och inresan av migranter, och börjar reagera med våld, förtryck, godtycke och cynism. En helt ny bild.
Sverige är, i den kollektiva fantasin, ett slags paradis på jorden. Det räckte inte med romanerna av Stieg Larsson och de ännu mer detaljerade romanerna om den skandinaviska samhälls- och värderingskrisen som Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev under förra seklet. Anledningen till denna bild är välfärdsmodellen: ett erbjudande om hög livskvalitet och en trygg miljö att uppfostra sina barn i. Jämlikhet, djupt rotad i den svenska kulturen, ger oss bilden av en nation som värnar genus och minoriteters rättigheter, och som visar en stark respekt för naturen och en djupgående miljökultur – så mycket att det var här som det första ekologiska partiet grundades, 1981 – känsliga, moderna, toleranta, generösa, empatiska och altruistiska människor.
Det finns en stolt nationell berättelse om ”svensk exceptionalism” i flyktingmottagandet. Men är det verkligen så idylliskt? Politiken och samhället har, liksom i andra länder, gått igenom en smärtsam process av denazifiering och statligt våld mot de annorlunda och funktionshindrade: i vilken utsträckning har denna process verkligen fullbordats i Sverige? På 1990-talet skapade John Ausonius, en rasistisk krypskytt som terroriserade svenska städer mellan 1991 och 1992, rubrikerna och påminde oss om att den nazistiska faran lever kvar i det nationella undermedvetna; mer nyligen var det den norske nynazisten Anders Breivik, den 22 juli 2011, som dödade 77 personer med ett gevär och en bilbomb i Oslo och på ön Utoya, medan ett socialdemokratiskt ungdomsförbunds läger pågick.
Sverige är därför ett land av motsättningar, med en uppriktig benägenhet till mångkultur, men tvingat att komma överens med spridningen av fickor av rasism och nationalism som kräver att den svenska identiteten bevaras. Trots allt har den liberala och gästvänliga inriktningen vunnit i decennier: mellan 2010 och 2020 har mer än 1,3 miljoner migranter hittat ett nytt hemland i Sverige: jämfört med en befolkning på drygt 10 miljoner infödda, en kan inte annat än bli imponerad. Allt detta har (uppenbarligen) skett i stor harmoni, utan några särskilda integrationssvårigheter, vilket ger alla nya medborgare enkel och direkt tillgång till samhället och arbetslivet.
Saker och ting förändrades under 2015: en ny, särskilt stor våg av migranter destabiliserade balansen som hade blivit osäkra, vilket underblåste utbredda främlingsfientliga känslor bland de infödda och gav extremistiska, populistiska och högerpartier möjlighet att rida på vågen med stram propaganda, vars makabra frukter är synliga å ena sidan i den betydande ökningen av våldshandlingar mot utlänningar, och å andra sidan i en radikal förändring av den statliga byråkratins attityd gentemot dem som begär mottagande.
Skuggan av ett krångligt förflutet
Några år före andra världskrigets utbrott, mellan 1930 och 1933, samlades olika extremistiska formationer i Sveriges Nationalsocialistiska Parti (SNSP) under ledning av Birger Furugård: ett parti som 1932 räknade över 50 lokalsektioner och ca. 3000 medlemmar, och vars centrala teman var bevarandet av den svenska identiteten och dess skydd mot amerikanisering, bevarandet av kristen tro och eugenik. År 1934 anammade också Svenska Riksförbundspartiet (SNF), grundat 1916, den nazistiska ideologin och var det enda extrema högerpartiet som hade tre valda ledamöter i riksdagen.
Ur ett revben av SNSP föddes Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP), som 1938 bytte namn till Svenska Socialistförsamlingen (SSS), med bibehållen den utpräglat nationalistiska och antisemitiska karaktären, men försökte ge sig själv en mer ” Swedish” look, ta bort hakkorssymbolen och avskaffa den fascistiska hälsningen. Alltid från ett revben av SNSP föddes det nationalsocialistiska blocket (NSB), extremt antisemit och en stark anhängare av “raslig överlägsenhet”. 1941 grundade en separatistgrupp inom SNF Svensk opposition (SO), med Per Engdahl som ledare, ansett som en av 1920-talets mest inflytelserika politiker inom svensk fascism. Efter kriget döptes organisationen om till Nya Sverigerörelsen och överlevde fram till Per Engdahls död 1994.
Efter Hitlers fall genomför Socialdemokraterna, där två Nobelpristagare Gunnar och Alva Myrdal, som är ivrig anhängare av eugenik, så kära för nazisterna, ett steriliseringsprogram mot människor som enligt vissa riktlinjer måste förbli främmande för det nya och ordnade industrisamhälle som den “sociala ingenjörskonsten” som Myrdal predikar skapar för landet. Mellan 1935 och 1976 utsätts cirka 62 000 personer – 90 % av dem kvinnor – för tvångssterilisering i syfte att garantera välfärd genom att eliminera de svagaste medborgarna. Indikationerna är av onormal grymhet: försökspersonerna som drabbas är “förståndshandikappade, blandras individer, ensamstående mammor (med instabil livsstil), arbetslösa, zigenare och andra människor av en annan natur”, allt i namnet av att bevara det “rena Svensk ras”.
På politisk nivå visade den främlingsfientliga extremhögern att den var väletablerad: i början av 1950-talet bildades allianser som ”Black International of Malmöe”, den europeiska sociala rörelsens högkvarter. På 1960-talet var det tur till den nazistiska supremacistgruppen “Northern European Ring”. Under 1990-talet sågs en boom av nya militanter på platser som Ludvika, Smedjebacken, Borlänge, Hedemora och Mora. Den halvhemliga paramilitära kärnan Vikt Ariskt Motstånd (”Vit ariskt motstånd”) föddes bland många andra, och under de senaste decennierna Svenska Motståndsrörelsens nazistiska gäng, gatuligister som är protagonister i många våldshandlingar mot utlänningar och judar, har väckt sensation.
1994 grundades Nationalsocialistisk front (NSF) i Karlskrona och ställde upp i kommunalvalen både 2002 och 2006, men kom inte in i riksdagen: det var Sveriges största nynazistiska parti fram till upplösningen i november 2008. Partiets mål är avskaffandet av demokratin, tvångsrepatriering av invandrare, internering av kommunister i arbetsläger, utrotning av judar, en nationell eugenikplan och skattesänkningar för familjer med genetiskt friska barn.
Efter NSF-åren ockuperades scenen av Sverigedemokraterna (SD Sverigedemokraterna), ett nationalistiskt och främlingsfientligt parti med rötter i Bevara Sveriges svenska och vita ariska motståndsorganisationer. Under 1990-talet bröt partiet sina band med nynazismen och fokuserade på att motarbeta invandring som alltför kostsamt. Partiet gick med i riksdagen 2010 och har i åratal bibehållit en andel på 20 % av rösterna och har aldrig varit med i någon regering och är en referenspunkt för dem som kräver radikala förändringar. Den upplevda ökningen av utländsk brottslighet är deras livsnerv.
Men den politiska majoriteten fortsätter oförskräckt med mottagningspolitiken: å ena sidan är det frågan om landets offentliga image, så skadad av det förflutnas skuggor, och å andra sidan en obestridlig pragmatism. Sverige har, precis som alla rika länder i väst, få barn, och medellivslängden ökar hela tiden. Detta innebär att för att upprätthålla välfärden på den nivå som nåddes under industrikonjunkturen är det nödvändigt att varje år avsevärt öka arbetsmarknaden och den inhemska konsumtionen, liksom antalet unga som med sina skatter, bidra till att finansiera pensions- och fattigdomsstödssystemet.
En svensk invandringshistoria
Migrationshistorien i Sverige är ganska komplex. Från den tyska föroreningen som orsakades av att hansan tog över ön Gøtland på medeltiden, till senare folkvandringar – rumäner, valloner, judar, fransmän, italienare och skottar – fram till den stora emigrationen mellan mitten av 1800- och 1930-talet, då fler än 1,3 miljoner svenskar lämnade sitt hemland för USA, Kanada, Sydamerika och Australien i jakt på bättre levnadsvillkor. Utvandringen bromsades av de restriktioner som infördes under första världskriget, och från andra världskriget och framåt, med inresan av flyktingar från Tyskland, Baltikum och de nordiska grannländerna, blev Sverige återigen ett invandringsland: fr.o.m. Italien, Grekland, Jugoslavien och Turkiet. Sedan dess var balansen mellan emigration och invandring nästan alltid till den senares fördel.
Den 1 juli 1969 inrättades Migrationsverket för att upprätthålla de nya lagar som ålade invandrare att bevisa att de hade säker mat och logi för att få ett inresevisum. Migrationsverket hade också till uppgift att reglera inreseflöden utifrån arbetsmöjligheter: om Sverige verkligen behövde utländsk arbetskraft så kunde invandraren komma in, annars nekades tillstånd, med undantag som flyktingar, familjeåterföreningar och tillstånd för medborgare som hade rätt att flytta mellan nordiska länder; uppehållstillståndens giltighetstid minskade från sju till fem år – en regel som fortfarande gäller i dag.
På 1980-talet anlände asylsökande från Iran, Irak, Libanon, Syrien, Turkiet, Eritrea, Somalia, Kosovo och Östeuropa. 1985 överfördes hanteringen av migranter till Invandrarrådet (numera Migrationsverket), som valde en politik för geografisk spridning: invandrarna spreds så mycket som möjligt för att lätta på trycket på storstäderna; detta gav negativa resultat, rubbade balansen mellan små lokala verkligheter och skapade extrema svårigheter för invandrarnas sociala och sysselsättningsintegration. På 1990-talet imploderade Jugoslavien och strömmade in över 100 000 flyktingar till Sverige (142 000 asylansökningar från 1984 till 1999). Några år senare tog Stockholm emot över 3 600 albaner (mellan 1992 och 1999 över 41 000 asylansökningar från Kosovo).
1995 gick Sverige med i Europeiska unionen och Europeiska rådet bjöd in medlemsländerna till en gemensam asyl- och migrationspolitik. Den exponentiella ökningen av asylansökningar började dock få mottagningsmekanismerna att knarra, tiden som togs för att få tillstånd blev längre och den frekventa bristen på identitetshandlingar försvårade legaliseringsverksamheten. År 1997 ändrades åldersgränsen för familjeåterförening från 18 till 20 år, möjligheten för äldre föräldrar, framför allt änkor och änkor, att återförenas med sina barn i Sverige uteslöts och möjligheten att återförena den sista ”familjelänken” kvarstår. i landet togs bort.
Våren 2001 gick Sverige med i Schengenfördraget, vilket ledde till en ytterligare tillströmning av EU-medborgare som sökte arbete. Samma år antogs lagen som tillåter dubbelt medborgarskap, och 2005 beviljade parlamentet en granskning av över 30 000 ansökningar från migranter som hade nekats visum men som bodde i landet. Från 2006 och framåt, i ett försök att göra mekanismen mer effektiv, antogs nya lagar. Vissa försöker avskräcka från att stanna, såsom studieavgifter för studenter utanför EU (2011), medan andra utökar rätten för icke-reguljära personer till hälso- och sjukvård (2013).
De åtgärder som regeringen vidtagit hittills har aldrig tagit formen av brottsbekämpande instrument, utan eftersträvar effektivitet i nödsituationer. Denna linje beror främst på det socialdemokratiska partiet, riksdagens äldsta, som har suttit i regering under större delen av 1900-talet och som har konsensus om en nöjd befolkning. Saker och ting förändras när Stockholm också tvingas ta itu med explosionen av antalet invandrare, kopplat till försämrade levnadsvillkor i tredje världen.
2015 börjar en ny och svår fas, under vilken vi bevittnar det högsta flödet av asylsökande som någonsin skådats på den gamla kontinenten: nya och gamla konflikter, särskilt i Syrien, Afghanistan och Irak, sätter miljontals människor på flykt, som söker , om de kan, ta sig till Europeiska unionen och nå Skandinavien genom att korsa Bosporen och följa Balkanrutten. Under 2015 fanns det 1 325 000 asylsökande i Europa, ett imponerande antal jämfört med föregående års siffra på 216 000, en ökning med 500 %. Sverige såg den största tillströmningen av asylsökande som någonsin registrerats i ett OECD-land: 134 240 ankomster, vilket steg till 163 005 2016. Vågen av flyktingar – som nu anländer till omkring 10 000 i veckan – tvingar landet att ändra sin politik.
Den främlingsfientliga vinden stiger
Ett exempel på mentaliteten hos Sveriges ledande politiker: i november 2015 tillkännagav Miljöpartiets dåvarande vice statsminister Asa Romson skärpta regler mot flyktingar och asylsökande och brast i gråt. De nya reglerna, anpassade till dem som dikterats av EU, tillämpas redan från början av november: många tillstånd, när de väl har utfärdats, är bara tillfälliga, familjeåterförening kompliceras för att inte säga omöjlig, men framför allt intensifieras gränskontrollerna, på tåg som korsar Öresundsbron mellan Sverige och Danmark och vid färjeterminalerna som anländer från Danmark och Tyskland.
Den svenska välfärdsstaten har i decennier varit en mycket effektiv modell och en källa till stolthet. Det är ett system nästan helt subventionerat av beskattning, som garanterar gratis utbildning (inklusive universitet), socialbidrag med tillgång till offentliga hälsotjänster för alla, bistånd till äldre, social trygghet som täcker betald frånvaro från arbetet för att ta hand om sjuka eller funktionshindrade barn, ekonomiskt stöd till barn upp till 16 år, bostadsbidrag till dem som inte har råd, stöd till arbetslösa och pensionärer samt till alla som inte har tillräckliga ekonomiska möjligheter. Detta är en mycket dyr modell som Sverige har stöttat genom att tilldela en stor del av sina offentliga utgifter och därmed lyckats hamna på första plats bland europeiska länder när det gäller livskvalitet.
Ett experiment i att kombinera en blomstrande marknadsekonomi med en effektiv välfärdsstat. Men i övergången från industriellt till postindustriellt samhälle förändras saker och ting radikalt, och ekonomiska reformer, tillsammans med ett lågt födelsetal, undergräver välfärdsstatens hållbarhet. Privata företag introduceras i förvaltningen av välfärden, inom praktiskt taget alla områden – idag till exempel sköts 27 % av hälso- och sjukvården och cirka 400 skolor av privata företag – vilket sviker en väsentlig princip, socialdemokraternas stolthet, men detta möjliggör en avsevärd besparing av resurser, delvis återinvesterad i deras egna tjänster, i syfte att göra dem ännu mer effektiva.
Finanskrisen 2008 gav ett hårt slag mot statskassan, vilket ledde till att många företag gick i konkurs inom loppet av några veckor, ökande arbetslöshet och en markant minskning av skatteintäkterna. Ökningen av migrationsvågorna kommer just vid denna tidpunkt och kräver ännu mer resurser. Möjligheten att hantera omlokaliseringar försämras, de första urbana gettona skapas. Städer som Södertälje – som år 2020 kommer att ha 56,6 procent utländska invånare – och Malmö – 47,2 procent – är bara två exempel: svårigheten att garantera kontroll, skolgång, försörjning och assistans har katastrofala effekter på integration av hela samhällen och deras livskvalitet, och detta påverkar det sociala beteendet.
Den nationella känslan hos en befolkning som efter decennier av välstånd för första gången känner av effekterna av en svår kris prövas hårt och är nu illasinnad mot “icke-svenskar”, ses som en ytterligare förvärring av en redan svår situation, särskilt på sysselsättningsområdet. Främlingsfientliga känslor började stiga och samtidigt publicerades uppgifter om en progressiv ökning av brottsligheten. En studie av Brå, en svensk statistikbyrå specialiserad på kriminalitet, undersöker 22 europeiska länder och avslöjar att medan antalet vapen i 21 av dem har minskat under de senaste 20 åren, ökar antalet i Sverige stadigt: ändå så sent som år 2000 , det var längst ner på listan.
Ingen är ännu klar över de verkliga orsakerna till ökningen av mord, men media talar allt mer om ett samband med ökningen av migranter, och extrema högerpartier blåser i visselpipan. Den kriminella benägenheten bland individer med utländsk härkomst är ett allt mer hett debattämne. Det växande antalet narkotikagäng (det beräknas finnas minst ett dussin bara i Göteborg), särskilt i områden där fattigdomen är mest uttalad, sprider känslor av intolerans bland medborgarna. Hatbrotten ökar. Sociala nätverk håller på att bli exceptionella propagandaverktyg för omorganisation av högerextrema grupper, och manifestationer av rasistiskt våld förökar sig, såsom bränderna som har anlagts i dussintals mottagningscenter för asylsökande sedan 2016.
Brå 2021 försöker identifiera motiven: enligt rapporten, av de 3398 klagomål som inkom 2020, upptar det främlingsfientliga och rasistiska motivet den största delen, dvs 55 %, (17 % av religiösa skäl) 13 % för HBTQI-hat ( sexuell läggning), de återstående 15 % av ospecificerade skäl. Att inse kopplingen mellan ökande våld och decennier av liberal invandringspolitik är svårt för både socialdemokraterna och de gröna. Uppmuntrad av Sverigedemokraterna och uppståndelsen som utlöstes av skjutningen av den kände rapparen Nils “Einár” Grönberg i Hammarby Sjöstad, tvingas den nya statsministern Magdalena Andersson, i december 2021, avslöja sig själv i ämnet kriminella gäng och att måste offentligt erkänna ett samband mellan mottagningspolitik och ökande brottslighet.
För att motverka den stigande strömmen av fientlighet, inför regeringen nya åtgärder och stärker andra som redan funnits tidigare: ett tillvägagångssätt som syftar till bättre samordning, mer utbildning och forskning, mer stöd och dialog med civilsamhället, mer förebyggande online arbete och ett mer aktivt rättsväsende. Reformens tyngd faller på axlarna av Forum för levande historia, en statlig myndighet med uppgift att fungera som ett nationellt forum för främjande av demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, som övervakar situationen på plats och organiserar offentliga initiativ med hjälp av vapen för utbildning, medvetenhet och forskning. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har däremot i uppdrag att kartlägga olika former av rasism i digitala miljöer samtidigt som polismyndigheter är involverade i ökad samordning i rasfrågor.
Sverige ändrar strategi
Sverige följer principen att välfärd kommer av jämlikhet och god livskvalitet. Men den svenska välfärden har successivt förlorat sin förmåga att skapa jämlikhet: en allt mer liberal marknadspolitik har infört utbredda former av illegalitet som korruption, som en gång var otänkbara. En rapport från Transparency International rankar Sverige som det mest korrupta landet i Skandinavien, där den progressiva försämringen är skrämmande. Odeklarerat arbete, arbetslöshet och brottslighet är koncentrerat till tydligt identifierade områden, som Stockholm, som Sverige aldrig hade kunnat föreställa sig att man skulle behöva hantera. Höga migrationsströmmar och den senaste pandemin sätter påfrestningar på sociala balanser. Den pågående krisen i grannlandet Ukraina höjer också utsikterna för en ny våg av flyktingar och denna gång är det absolut nödvändigt att förbereda sig.
Men det blir inte lätt för socialdemokraterna att behålla den välkomnande linjen, eftersom folkets samsyn, driven av Sverigedemokraterna och deras egen rädsla, kommer att saknas. Det är precis det motsatta som händer. Det går inte att privatisera humanitärt bistånd, vilket andra europeiska erfarenheter redan har visat, som i Italien – där flyktingförläggningar har förvandlats till koncentrationsläger där företag som inte är helt transparenta har tjänat miljoner på huden av asylsökande. Ett privat företag sparar inte de svagaste utan tjänar pengar, hur som helst. Det finns ingen human lösning som kan vifta med ett trollspö och lösa två motstridiga frågor: behovet av en ny arbetskraft för att stödja välfärden med sina skatter och vägran att ta emot nya vuxna från avlägsna kulturer, som behöver åratal för att lära sig språket men som, om de accepteras måste de med nödvändighet ha tillgång till samma förmånliga behandling som sina medsvenskar. Att behålla barnen och sparka ut deras föräldrar är omänskligt. Det är en ny form av eugenik, liknande den som Sverige utövade under nationalsocialismens år. Om vi européer skulle acceptera det kan det också bli vår framtid. En oacceptabel framtid.
