De tomma gatorna som visas på bilder från Kiev är en dålig illustration av situationen i den ukrainska huvudstaden – det menar Lena Shezko. I själva verket har de allra flesta i befolkningen stannat i staden, som officiellt har närmare tre miljoner invånare.
– Det är en illusion att folk skulle ha lämnat staden. De gömmer sig bara inomhus, säger Lena Shezko när DN når henne på tisdagskvällen.
Viljan att stanna kvar i staden är stark hos de flesta hon känner. De flesta av de personer i hennes omgivning som faktiskt har lämnat huvudstaden är unga kvinnor, berättar Lena Shezko vidare.
I likhet med många andra Kievbor vaknade hon tidigt på morgonen den 24 februari – men hon är osäker på vad som faktiskt väckte henne.
– Jag bor i centrala Kiev och jag vaknade vid 05.30-tiden på torsdagen av ett oväsen. Det var explosioner, men också någon form av visslande läte. Jag var så trött och förvirrad att jag inte vet vad som kom först, säger Lena Shezko.
Dagarna innan hade hon och hennes vänner och bekanta anat att Ryssland planerade ett anfall mot landet, men kunde inte riktigt ta det på allvar. Lena Shezko, som tidigare har arbetat för en stor bank och nu jobbar som kommunikatör, berättar att det fanns rykten som gick och att folk hade en känsla av att något var på gång, men att attacken ändå kom som en överraskning.
Den första explosionen följdes senare av en andra – och sen ytterligare kraftiga smällar.
Lena Shezko lade sin katt i en kattbur och sprang ner till skyddsrummet i huset där hon bor. På plats hade mängder andra grannar också samlats.
– Folk var skärrade. Det är en riktigt deprimerande situation i de här skyddsrummen, säger hon.
I både lokala och internationella medier har det kablats ut bilder av den dystra tillvaron i skyddsrummen, där det bland annat har rapporterats hur kvinnor har tvingats föda barn i källare och i tunnelbanan.
Lena Shezko har bara tillbringat en natt i skyddsrummet. Hennes hus ligger i den centrala delen av staden – en del där det har varit relativt lugnt hittills – och hon har bedömt att riskerna har varit tillräckligt små för att bo kvar i lägenheten.
– Men jag är redo hela tiden när flyglarmet går. Då stoppar jag min katt i kattburen och springer ner från min lägenhet på fjärde våningen till bottenvåningen. Där ställer jag mig längs en vägg och väntar tills flyglarmet stängs av, säger Lena Shezko.
Hittills har hon kunnat gå upp till sin lägenhet varje gång efter en stunds nervös väntan. Men alla delar inte hennes inställning. En vän till henne stannade i tre eller fyra hela dygn i skyddsrummet av rädsla för ryska attacker. Till slut orkade inte vännen längre utan valde att fly genom att ta ett tåg till landsbygden.
Hur mår du i den här situationen?
– Jag är nervös och orolig. Man kan inte sova riktigt när man konsumerar information om att någon dör, att det var en explosion, att folk skadas… I dag är det ganska okej, men jag vet inte vad som kommer att hända i morgon.
Varför har inte du valt att lämna Kiev?
– Jag hade kunnat lämna, men mina föräldrar är kvar här och jag vill inte lämna dem. Och de vägrar lämna Kiev. De tycker att Kiev är deras hem och att ingen ska få dem att lämna sitt hem. Men min farfar bor också här, och han är för gammal för att fly. Därför stannar vi.
Under helgen kom rapporter om att ryska trupper har försökt omringa den ukrainska huvudstaden, vilket också har inneburit att transporterna till företag och affärer har blivit störda. En följd har varit att maten har börjat ta slut i vissa delar – något som Lena Shezko också har märkt.
– Efter utegångsförbudet i helgen gick jag ut för att handla. Då var det enorma köer och jag fick vänta i tre timmar för att få mina varor, säger hon.
Fanns det mat att handla?
– Jadå. Men det beror på vilken del av staden man är i. Vissa delar har inga fungerande försörjningskedjor. I min butik fanns inget bröd, inget vatten i plastflaska, och inget kött. Men det fanns kakor, grönsaker och choklad. Det var helt okej för mig.
Vänner hon har talat med berättar att vissa butiker inte har någon mat alls – och hon har själv sett de tomma hyllorna.
– På en stormarknad en kvart bort fanns bara smör kvar, säger Lena Shezko.
