Under pandemin stängde Norge ner samhället på ett helt annat sätt än Sverige. I Oslo var i princip allt stängt i långa perioder, inklusive butiker, skolor och förskolor – med undantag för det allra nödvändigaste, som mataffärer.
Det fanns dock ett ljus i isoleringen, som den norska regeringen tidigt utmålade som räddningen: den norska ”hytten”, fritidshuset.
Många skaffade sig ett ”hyttekontor”, och den dåvarande statsministern Erna Solberg uppmanade medborgarna att ”slappe på hytta” när restriktionerna blev för tuffa, något både hon och hennes ministrar gärna gjorde själva.
– Det gjorde ont, när statsministern sa det. För samtidigt som hon stod där i tv var vi utestängda från våra hem, bara för att de låg på fel sida om ett osynligt streck, säger Paulina Wedde.
Hon är född och uppvuxen i Västra Götaland, men bor sedan 20 år i Oslo där hon arbetar med sjukhuslogistik. Under pandemin kunde hon och många andra inte åka till sina fritidshus – för att de låg i Sverige.
Drygt 12 400 fritidshus i Sverige ägs av norrmän, som alla drabbades av samma sak. För en tid sedan gick 1 100 av dem samman i en grupp och stämde den norska staten för att ha brutit mot de mänskliga rättigheterna.
För att hävda sin sak har de anlitat en av Norges mest framstående jurister: Hans Petter Graver, professor vid institutet för privaträtt vid Universitetet i Oslo. Det är han som nu ska argumentera för stugägarnas sak i Høyesterett, Norges motsvarighet till Högsta domstolen, där målet ska behandlas 1–3 mars.
Men det kan väl knappast vara en mänsklig rättighet att få besöka sitt fritidshus, även om det råkar vara en aldrig så omhuldad ”hytte”, eller? Svaret från Hans Petter Graver kommer snabbt – och med ett leende:
– Jo, faktiskt.
Han visar ”Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna”, där det – svart på vitt och i artikel åtta – står att individen ges ”… rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, hans hem och hans korrespondens.”
Tillgång till det egna hemmet är alltså något som måste respekteras.
– Efter en dom i Europadomstolen i Strasbourg har sekundärboenden, såsom en hytte, samma status som ens primära hem, säger Hans Petter Graver.
Den norska regeringen förbjöd dock aldrig resor till utlandet, utan krävde bara att alla som vistats utomlands skulle tillbringa tio dagar på ett karantänhotell vid hemkomst.
– Men, och det är det som är poängen: myndigheterna utvärderade aldrig om detta bröt mot de mänskliga rättigheterna eller inte, vilket vi hävdar att det gjorde, säger Hans Petter Graver.
En annan av de drabbade är Kristian Sørensen, hans fru och fyra barn. I långa perioder, då skolorna var stängda, var de sex familjemedlemmarna tvungna att arbeta, ha distansundervisning och umgås på 74 kvadratmeter, i deras lägenhet i Oslo.
– Både jag och min fru, men framför allt barnen, har mått väldigt dåligt under den här tiden, säger han.
Så hade det inte behövt bli. För paret Sørensen äger också en rymlig 1800-talsgård. Enda problemet var att gården ligger på andra sidan norsk-svenska gränsen, i Eda kommun i Värmland.
I teorin fanns det alltså inget som förbjöd resor, även om det i praktiken blev omöjligt för Kristian, hans familj och alla de andra att besöka sina fritidshus i Sverige.
– Karantänen blev ett de-facto-förbud, ett verktyg för att förhindra att någon åker, säger Kristian Sørensen.
Men karantänen var väl till för att skydda Norge från smitta?
– Inte alls. För du blev bara satt på ett karantänhotell på nätterna. På dagarna kunde du vara ute på stan, eller hemma i din egen lägenhet. På kvällen var du tvungen att komma tillbaka till hotellet och sova där, samtidigt som du fick betala 500 kronor per natt, det vill säga 5 000 kronor för hela vistelsen, och du fick usel mat.
Karantänen var nämligen i juridisk mening ”frivillig”. Staten kunde inte tvinga eller låsa in människor. Men den som inte följde reglerna kunde få upp till 20 000 kronor i böter – eller dömas till fängelse, vilket det finns flera exempel på.
På så sätt, menar Kristian Sørensen, är det svårt att förstå hur karantänen hade med smittskydd att göra.
För att kontrollera att ingen åkte till Sverige i smyg fanns dessutom ett system med elektronisk övervakning. Om du hade rört dig över gränsen fick du automatiskt ett sms från Nasjonalt kontrollsenter for innreisende med uppmaning att testa dig samt uppsöka ett karantänhotell.
– Det värsta var att de ringde också, från ett callcenter, som om jag inte kunde läsa. Jag jobbar som IT-ledare på ett stort byggföretag. Jag har uppdaterat reglerna och hållit kurser i GDPR (den europeiska dataskyddsförordningen) och det de höll på med var, per definition, elektronisk övervakning, säger Kristian Sørensen.
Den norska regeringen och myndigheterna, däremot, har alltid hävdat att gränsrestriktionerna, inklusive karantänhotellen, varit nödvändiga åtgärder för att stoppa ”importsmitta”, det vill säga smitta från andra länder.
I ett mejl till tidningen Bohusläningen i augusti 2021 skrev Helse- og omsorgsdepartementet:
”Vi anser att de bestämmelser vi nu har om inresekarantän är både nödvändiga och rimliga enligt smittskyddslagen och att de därför inte innebär något brott mot den europeiska människorättskonventionen.”
Även smittskyddsdirektören Frode Forland, i Sverige känd som ”Norges Tegnell”, anser att gränsrestriktionerna fyllde sin funktion, framför allt när det inte fanns något vaccin.
”Under de första smittvågorna var målet att hålla smittan på en så låg nivå som möjligt. I den första fasen av pandemin var det genomgående mer smitta i Sverige än i Norge och då kan restriktioner i form av karantän, testning och inreseförbud vara till nytta. Sedan måste man naturligtvis värdera kostnaden för sådana åtgärder, både för den enskilda individen och för samhället, men det är för politikerna att avgöra”, skriver han i ett mejl till DN.
Hans Petter Graver, däremot, menar att det inte är åtgärdernas effektivitet som saken gäller, utan om de innebar ett brott mot de mänskliga rättigheterna eller inte. Som för Paulina Wedde, med ett sommarhus i Sotenäs på svenska Västkusten – ett hus hon inte kunde besöka på nästan ett och ett halvt år.
– Oslo hade alltid större smittspridning än Sotenäs. Så det fanns ingen logik i att vi inte kunde resa dit och sen hem igen.
Lothar Fritsch, professor i datavetenskap vid Oslo Metropolitan University, är också med i den grupp som har stämt den norska staten. Som veckopendlare till Universitet i Karlstad, där han undervisade, drabbades också han av gränsreglerna. Efter varje resa tillbaka till Oslo var han tvungen att sätta sig själv i karantän. Han fick inte umgås med vänner och bekanta inomhus på tio dagar. Dem fick han bara träffa utomhus och på två meters avstånd – och hans hustru, som inte hade pendlarstatus, kunde inte längre följa med till Karlstad.
– I sammanlagt 86 dagar har jag varit tvungen att isolera mig själv. Jag har förlorat tid med min fru och jag har förlorat vänner. Detta på grund av en totalt meningslös politik mot en gräns i skogen där det inte fanns något virus över huvud taget, säger Lothar Fritsch.
Under ett nordiskt statsministermöte på Åland år 2016 konstaterade Erna Solberg att Norden ska bli ”världens mest integrerade region”, ett påstående hon därefter upprepade flera gånger – före pandemin. Lothar Fritsch, som är uppvuxen i Tyskland, men nära Schengen, fnyser.
– Under pandemin blev det precis tvärtom. Norge införde bland de hårdaste gränskontrollerna i hela Europa, stick i stäv med Schengenavtalet om fri rörlighet, säger han.
Därutöver vittnar många i hyttegruppen om en svenskfientlig retorik, som de menar rådde under pandemin.
– Myndigheterna arbetade hårt för att berätta hur farligt Sverige var, och det köpte många. På tv, i tidningarna och på Facebook fick vi höra hur egoistiska vi med hus i Sverige var, som ville åka dit. Att vi bara tänkte på oss själva och att det enda vi ville göra var att köpa billigt snus och bacon, säger Kristian Sørensen.
Paulina Wedde, som pratar norska, men inte utan brytning, säger att hon gång på gång blev påmind om sitt svenska ursprung.
– Både medier och regeringen utmålade Sverige och svenskar som ett land och ett folk som inte bryr sig om andra, som inte tar hand om sina äldre. Man blev mållös, säger hon och fortsätter:
– För första gången någonsin kände jag väldigt tydligt att jag var en invandrare. En främling i mitt eget land. Det fick jag höra överallt, på spårvagnen eller i butiken. ’Ni svenskar gör väl allt för att bli av med alla äldre, nu när ni har så många invandrare’. Jag kände mig kriminell. Den här nationalismen. Den var osmaklig.
På vissa arbetsplatser blev svenskar och andra utlänningar tvungna att ha särskilda omklädningsrum och att bära gula västar, så att alla skulle se vilka de var. Till slut kände sig Erna Solberg nödsakad att gå ut och uppmana sina landsmän att sluta med ”coronaskammen”.
Det aktuella rättsfallet har prövats två gånger tidigare. Först i Oslo Tingrett, där stugägarna avgick med segern. Men regeringen och staten – som alltid hävdat att gränsrestriktionerna var viktiga inslag för att kunna bekämpa pandemin – överklagade till lagmannsretten, det vill säga Norges motsvarighet till hovrätten, som dömde till statens fördel.
– Att förebygga importsmitta har varit en av de viktigaste åtgärderna för regeringen för att hantera den här pandemin. Därför har den här saken varit viktig för staten och vi är glada över att hovrätten tydligt slår fast att åtgärderna inte vid något tillfälle har brutit mot grundläggande mänskliga rättigheter eller EES-lagstiftning, kommenterade den dåvarande hälsoministern, Bent Høie, domen.
Vad utfallet kommer att bli i högsta instans vill Hans Petter Graver inte spekulera i.
– Jag är jurist, säger han och ler.
Under pandemin har Hans Petter Graver också lagt märke till en helt annan, men kanske än allvarligare, sak. I både artiklar och i en bok har han beskrivit det han kallar för ”Smittskyddsstaten”.
– Under pandemin har vi gång på gång sett hur regeringen stiftade lagar och upphävde andra utan en effektiv parlamentarisk kontroll. Lagförberedelserna var ofta hemliga, ingen remiss gick ut med efterföljande debatt, och stortinget fick inte alltid säga sitt. Det vill säga alla de saker som ökar den demokratiska legitimiteten. De fanns inte där, helt enkelt.
Han ger en rad andra exempel på hur den normala parlamentariska ordningen rundades under pandemin och hur Helsedirektoratet fick långt större maktbefogenheter än normalt, samtidigt som den offentliga insynen i de olika beslutsprocesserna begränsades kraftigt.
Det grövsta exemplet, säger han, var när hälsodirektören Bjørn Guldvog i samråd med statsminister Erna Solberg beslutade att stänga ner Norge i mars 2020, utan att först ha konsulterat regeringen.
– Det var säkerligen det viktigaste beslutet sedan andra världskriget och det fattades utan att regeringen fick vara med. Helt i strid med grundlagen, som säger att regeringen ska fatta sådana beslut. Det är ungefär som om Anders Tegnell hade stängt ner hela Sverige, säger Hans Petter Graver.
I april 2021 fick regeringen följaktligen hård kritik av den norska Koronakommisjonen, eftersom beslutet om nedstängningen den 12 mars 2020 fattades av Helsedirektoratet, och inte regeringen, stick i stäv med paragraf 28 i grundlagen.
Hans Petter Graver befarar att pandemin kan ha satt en ny standard för vad som är ”tillåtet” om det blir en kris:
– Tänk dig att det blir en flyktingkris, som är mycket mer politiskt laddad. Liknande den 2015 då Fremskrittspartiet ville införa undantagstillstånd. Då bildades det en lagkommitté för att utreda saken, men om politiker lär sig att sådana kommittéer inte längre behövs. Vad händer då?
För Kristian Sørensen är det också ytterst en fråga om demokratin – och framtiden.
– Jag driver inte det här för mig själv, utan för mina barn. För att de ska växa upp i ett samhälle med respekt för de mänskliga rättigheterna och öppenhet kring de demokratiska processerna.
