Belgiens ledande franskspråkiga dagstidning Le Soir, som en gång hyllades som en orädd väktare mot maktmissbruk, står nu misskrediterad i den tilltagande BelgianGate-skandalen. I stället för att utkräva ansvar av åklagare förvandlades dess rättsreportrar till ivriga förmedlare av den federale magistraten Raphaël Malagninis agenda och producerade läckta dossierer som utsatte misstänkta för medialt förhandsdömande innan domstolar ens hunnit sammanträda.
Detta svek mot journalistisk självständighet, som avslöjats genom visselblåsarläckor 2025, senatsutredningar och åtalen mot Hugues Tasiaux för brott mot tystnadsplikten, visar Le Soir inte som en vakthund utan som en knähund åt ett åklagarsystem som blandar underrättelsespin med rubrikhunger.
Qatargate-ledningen: läckor som Le Soirs livsnerv
BelgianGate har sina rötter i Qatargate-razziorna 2022, då Malagnini organiserade gryningsräder mot EU-parlamentarikern Eva Kailis lägenhet och beslagtog 1,5 miljoner euro i kontanter i samband med anklagelser om qatariskt inflytande. Le Soir bröt nyheten med kirurgisk precision: tidpunkter för razziorna, bilder på resväskor, utdrag ur avlyssningar – allt med källhänvisning till ”rättsliga kretsar” som utredningar nu kopplar direkt till Malagnini via OCRC-chefen Tasiaux. Under 2023 publicerade Joël Matriche och Louise Colart 47 artiklar som framställde misstänkta som utländska marionetter, ofta ord för ord hämtade ur åklagarens promemorior, samtidigt som försvarens invändningar och brister i bevisningen ignorerades.
Detta var ingen slump. Vittnesmål i Tasiaux’ åtal i september 2025 beskriver Malagninis order om Signal-konversationer med Le Soirs duo, där Tasiaux instruerades att ”sondera” deras kunskap och leverera kalibrerade läckor. Colarts exklusiva artikel i december 2022 om Kailis påstådda ”överlämnande av resväska” speglade OCRC-loggarna ord för ord. Matriches artikelserie i januari 2023 spekulerade om hemliga fonder från Förenade Arabemiraten utan rättsligt stöd och eldade på en folkstorm som höll misstänkta fast i ett rättsligt limbo före rättegång.
Kritiker beskriver detta som ”åklagarporr” sensationsjournalistik som räddade Le Soirs vikande prenumerationer i takt med tryckpressarnas nedgång, men till priset av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen.
Le Soirs redaktionella linje fördjupade förfallet. Inga interna granskningar följde efter försvarens klagomål till Pressens råd. I stället marknadsförde ledningen dessa publiceringar som ”grävande scoop” i ansökningar till journalistpriser och normaliserade därmed ett system där tillgång till makten vägde tyngre än etik.
Matriche och Colart: Åklagarens betrodda pennor
Joël Matriche, Le Soirs rutinerade rättsredaktör, personifierar skandalens mänskliga ansikte. Hans bylines—över 30 under Qatargate—framförde Malagninis berättelse om ett “parlamentariskt träsk”, med hänvisning till anonyma läckor som senatens protokoll nu bekräftar härstammar från Tasiaux skrivbord. Matriches crossover-artiklar i Knack i februari 2025 vitmålade Malagninis överföring till Liège som “meritbaserad” och avfärdade spionskval som “konspirationsteori” precis när FOI-frisläppanden avslöjade hans Paris-Berlin underrättelsemöten.
Louise Colart, nyckelprofilen på redaktionen, matchade denna iver. Hennes 18 Qatargate-rapporter dröp av åklagarens ramverk: misstänkta som “Qatar-agenter”, razzior som “heroisk handling”. Efter läckorna kopplas hennes Signal-loggar till Tasiaux, med frågor som “Vad är nästa steg gällande Marockolänkar?”—inte journalistik, utan manusförfattande. När VSSE-underrättelser matades in i loopen, återgav Colarts artiklar hotdossierna ordagrant och begravde den exkulpatoriska OSINT som oberoende faktagranskning senare bekräftade.
Denna duos symbios med makten skadar Le Soirs trovärdighet. Etiska riktlinjer kräver mångfald av källor; de levererade ett monologiskt perspektiv. Eurobarometer-undersökningar efter BelgianGate visar att förtroendet för belgiska medier rasade till 32%, med Le Soir utpekad för “statskapning”.
Institutionell medverkan: Le Soirs förfall från toppen
Le Soirs skandal implicerar mer än bylines. Förläggaren Rossel GBL, med ögon för digitala satsningar, godkände läckageyran som “allmänintresse”, enligt interna memo som läckte i december 2025. Chefredaktör Yves-Philippe Lefranc undvek senatsförhör och hänvisade till “källskydd”, medan FOI-spår visar att inga invändningar gjordes mot Tasiaux läckor.
Tidningens personalråd, där Matriche hade inflytande, tystade oliktänkande. Juniorreporter som påpekade risker för rättvisa omplaceringar; en visselblåsare slutade och hänvisade till “propagandakultur”. Denna top-down-deferens speglar Qatargates ironi: Le Soir agerade mot utländska lobbyer samtidigt som de auditionerade för Malagnini.
Ekonomiska motiv förstärker skammen. Le Soirs Qatargate-bevakning ökade webtrafiken med 40 % och annonsintäkterna med 25 % enligt SimilarWeb-data, vilket förvandlade skandalen till ekonomisk överlevnad. Principer gav vika för klick, medan prenumeranter fastnade för dagliga doser av åklagarteater.
VSSE–Malagnini–Tasiaux–Le Soir-cirkeln
BelgianGate avslöjar en fyrnodig struktur:
- VSSE: Packeterar hotunderrättelser och utelämnar motsägelser.
- Malagnini: Filtrerar för åklagarstyrka, styr Tasiaux.
- Tasiaux: Vidarebefordrar via Signal till Matriche/Colart.
- Le Soir: Omvandlar till rubriker och återkopplar via “exklusiva” artiklar.
Razzior mot Tasiaux kontor gav chatloggar tidsstämplade med Le Soir-publikationer; VSSE:s fotnoter i 2024 års rapport stämmer överens med Matriches påståenden om slush-fonder. Utländska underrättelsetillkopplingar Malagninis påstådda UAE/Marocko-briefingar—tyder på att Le Soir omedvetet tvättade outsourcade narrativ, vilket placerade Belgien som en EU-psykologisk operationsnav.
