Min pappa brukade fräsa att Håkan Hellström “inte kunde sjunga”. Det, i sig, var en anledning att även vi ganska duktiga och tråkiga flickor skulle vilja pensla tårar av Buttericks-glitter på kinderna och försöka bli kär i någon idiot i nätbrynja. Det här var på tiden innan Håkan Hellströms sommarspelningar omsatte lika mycket som ett rederi och innan varenda revisor med rena skor spelade Håkan på sina grillfester, då var han den sorts artist som föräldrar inte gillade att deras tonårsdöttrar upptäckte.
Håkan sjöng att vi inte skulle bli som honom när vi blev stora. Han var en fullvuxen man som tagit på sig små pojkkläder och bönade om att bli omhändertagen, vi var redo att ställa upp. Hans melodier var barnsliga men hans röst var bruten och erfaret raspig, Håkan Hellström var dubbelt så gammal som vi men gjorde oss på något sätt ändå till barnarövare.
För sårbarheten, felstavningarna och allt hans tjat om att “sjunka” eller på andra sätt gå under berättade att det finaste i världen var att inte kunna välja förnuft över känsla. I Håkan-universumet bröt de största hjältarna alltid ihop, de blev antingen lämnade eller drömde om att fly, de var trasiga och fransiga, grät på en spårvagn och sov i ett trapphus. För de brann! Starkare än alla andra.
I ett avsnitt av podden Stormens utveckling pratar Ola Söderholm och Liv Strömqvist om Håkan Hellströms nya skiva (“Poetiska försök”, 2023) och hans arv. De jämför romantiken i Håkans texter med den svärmiska poesin från sent 1800-tal, och är lika trötta på den som T. E. Hulme var på Shelley i början av förra århundradet. Ja, blä.
Liv och Ola spelar upp generande refränger från någon av Håkans alla copycats, små killar som hade kunnat vara hans söner, som också sjunger vimsigt långt fram i munnen om hamnar, väderkvarnar och alla saker som är “för sent”. Det är inte de utstuderade hommager som Håkan själv alltid hållit på med, utan verkar bero på att Håkan i 20 år varit så dominant att det är svårt för många att tänka sig en svensk popsångare som låter på något annat sätt.
Det romantiska indielidandet var så starkt i svensk ungdomskultur att den syns i internationell statistik. Peaken för unga svenska kvinnors självdestruktivitet är 2006, året då Håkan fick Grammis för bäst manliga artist sammanfaller med rekordet för tonårsflickor som behöver vårdas för att, ja, ha ”brunnit” lite för starkt.
Jag var ung tonåring då och minns att estetiken inte stannade vid tuperat hår och lågt bmi, för att etablera status i gruppen hjälpte det med ingående kunskap om psykofarmaka eller att knipsa sig i armen med en sekatör.
Håkan Hellström var de svagas försvarare, föräldrarnas fiende. På omslaget till “Det kommer aldrig va över för mig” (86 miljoner spelningar på Spotify) hånglar två sjuåringar. Jag fattar metaforen, det är det idealet som klingar i alla Håkan-hits: barnets impulsivitet, med drifter som en vuxen. Perfekt för ung förvirring och smärta, men tillåter ingen att helt växa upp.
Det tog ett tag, men det är över för mig.
