– De bombar vår stad, precis nu, titta!
Anastasia Melnyk, 25, visar upp ett filmklipp på sin mobil. Den visar blixtljus från bombkrevader och växande rökmoln över hustak i Ukrainas andra största stad, Charkiv.
– Det är ett kvarter där det bara bor civila, min familjs hus ligger inte alls långt därifrån, säger Anastasia.
Det är måndag eftermiddag i Sundbyberg – och bara femton timmar sedan Anastasias mamma Ludmila och Anastasias sju syskon kom hit efter en fyra dygn lång flykt från Ukraina. Nu sitter de här, i en lägenhet om ett rum och kök och följer nyhetsflödet i sina telefoner.
– Det är så absurt, så obegripligt, säger Ludmila.
Gång på gång börjar hon skaka av gråt. Hon har knappt sovit en blund sedan i torsdags då familjen mycket abrupt beslutade att hon och de sju barnen skulle göra allt de kunde för att ta sig ut ur Ukraina.
De hade inte förberett sin flykt, inte packat vare sig kläder eller mat.
– Allt var som vanligt förra onsdagen. Barnen var i skolan, de spelade fotboll. På kvällen var de på ett födelsedagskalas. Sedan kom det rykten om att någon hade hört bomber. Jag kände viss oro. Min man sa att det var bäst för mig och barnen att lämna Charkiv några dagar, berättar Ludmila.
– Vi åkte hem till min mamma, som har ett lantställe sydväst om Kiev. Vi hann bara vara där i två timmar så deklarerade Putin krig, fortsätter hon.
Ludmilas röst bär bara delvis. När dottern Anastasia, som bor i en lägenhet i Sundbyberg sedan precis ett år tillbaka, sa åt henne att omedelbart sätta sig i bilen igen och köra mot Sverige tvekade hon inte.
Ludmila och den näst äldsta dottern Olga, 22, turades om att köra. De valde småvägar genom Ukraina, undvek större samhällen och städer. I den stora familjebilen satt Tanya, 16, Elena, 14, Deniel 10 och tvillingarna Sevastian och Artem, 8 – alla djupt omskakade över det faktum att några dagar hos mormor plötsligt blivit till en landsflykt undan krig.
Det tog sex timmar i bilkö vid den polska gränsövergången vid Dothobyczów-Ursynow, sedan körde de via Warszava till Swinoujscie för att ta färjan till Trelleborg.
– Det var spöklikt. Pappa satt hemma i vårt hus källare utan el och värme, och här satt vi och förstod ingenting, konstaterar Tanya, 16.
Det var en otrolig lättnad när de till slut kom fram till Sundbyberg. Tack vare en av Anastasias arbetskamrater har de tillfälligt fått låna en lägenhet i Liljeholmen där fyra av dem kan sova, medan resten sover i Anastasia och hennes man Oleksiis etta. Om några dagar kommer Ludmila och barnen kunna inkvartera sig i ett boende som de blivit lovade via en frivillighetsorganisation.
– Allt är så förvirrat nu. Jag minns inte var eller exakt när de kan flytta dit, jag vet bara att det är helt fantastiskt att så många vill hjälpa det ukrainska folket. Vi är otroligt tacksamma, säger Anastasia.
Själv kom hon och hennes man Oleksii hit för ett år sedan. Han hade precis som fått jobb som programmerare på ett konsultföretag och det tog inte lång tid innan Anastasia fick ett jobb inom digital marknadsföring. Att deras hemland skulle komma att invaderas av Ryssland fanns inte i deras världsbild.
– Vi kan inte säga någonting om framtiden nu. Den är ett svart hål. Vad ska vi ta oss till? säger Ludmila.
Under måndagen slutade hennes man att svara i telefon och oron river i henne. Hon vill inte tro det värsta och vet att maken är kapabel och kan ta hand om sig själv. Det är inte omöjligt att han själv kommer ta till vapen för att försvara sitt land.
– Jag tror väldigt många känner så nu, angreppet mot oss är så brutalt, säger Anastasia.
Även hon är förstås lättad över att ha få hit sin mamma och de sju syskonen.
– Men vad ska de göra nu? Mina småsyskon måste få gå i skolan, få leva vanliga liv. Jag ser inte framför mig hur det ska gå till. Mest troligt måste de söka asyl, just nu ser jag ingen annan väg, säger Anastasia.
Hennes äldsta syster Olga gör precis sin första praktik som tandläkare i Ukraina.
– Hon hade patienter inbokade hela den här veckan. Det blev inget med det.
Nu kommer familjen fokusera på att försöka att hålla kontakten med nära och kära, alla livstecken från dem som de redan fått skänker dem viss ro.
– Men som läget är nu är allt så omskakande och förvirrat så jag tror egentligen inte man kan prata om ro. Det här har bara börjat, vi får ta det timme för timme, säger Anastasia.